Train hard or go home!

Hmm.. Det är dags att vi lägger korten på bordet. Alla tänker vi på det, vi pratar om det hela tiden. Så här är min historia för de som vill läsa. Det blir kanske inte så många siffror, tycker fortfarande att det är lite jobbigt, men what a....

Jag är en jojjo-människa. Vanligtvis har jag legat mellan 62 och 65 kg, 177 cm lång, och till och med nere i 57 som minst. Idag ligger jag en bra bit över mitt medel, det måste jag erkänna och det stör mig. Inte för att det syns speciellt mycket utan för att alla mina tajta favoritjeans som jag älskade över allt annat hänger på sin prydliga galge i garderoben och kommer inte därifrån. Och när jag väl får på mig dem, ja då syns de extra små kilona. Du vet de hänger över på det där omåttligt icke gulliga sättet som min syster kallar för muffinskant och när jag ser den kan jag inte använda dem, så tanken är att jag skall komma i dem igen. Det är inte många kilon dit men det är de svåra kilona kvar. Jag är KASS på att äta nyttig mat. Jag tycker inte speciellt mycket om grönsaker och mitt sötsug är ofta mer än jag kan stå emot. Speciellt när jag är hemma hos E eller med mina bästa kompisar. Då faller alla murar jag försöker sätta upp och efteråt, i min ensamhet blir jag så besviken på mig själv, eftersom det är mig själv jag sviker. Jag vet att jag blir ledsen när jag inte kan använda jeansen, men det är bara mig själv jag har att skylla. Sen är det där med träningen. Jag ÄLSKAR att träna, så det borde ju inte vara ngt problem tycker ni och det tycker inte jag heller. Det är bara det att jag tydligen börjar UNNA mig så mycket mer när jag tränar så jag kommer ingenstans iaf. Den här hösten har jag dessutom varit sjuk i närmare 2,5 månad nu, tre förkylningar på rad och kroppen börjar ta riktigt mycket stryk nu. SATS har dessutom kostat över 1000 kr under en tid som jag inte kunnat vara där mer än cirka två gånger.. Surt! Sen ÄLSKAR jag kolhydrater. Pasta är mums och det äter jag nästa jämt. Sen älskar jag sylt, äppelmos och annat sött. Godis och chips ska vi inte tala om. Läsk har jag slutat med, och allt annat bröd utom knäckebröd men sen äter jag ju MASSA halvfabrikat också och där finns hur mycket socker och snabba kolhydrater som helst, utan att man ens vet om det.. *sneglar på potatismoset*
Enligt mig ska man inte vara supersmal, eller ens smal om det inte "ser bra ut". Ni fattar vad jag menar. Det finns underbara kurviga personer som jag skulle göra allt för att se ut som. Det hadlar om proportionalitet. Eftersom jag inte har de största på överkroppen direkt, hade man kanske kunnat få önska sig lite mindre höfter, rumpa men framförallt mage. Men, men.. Inget kommer gratis. Så det är väl bara att fortsätta kämpa. Jag ska försöka bli friskt först (hur "frisk" måste man känna sig för att kunna börja träna igen, det är en bra fråga?) och sen sakta men säkert komma igång med träningen. Kosten får jag väl försöka ta tag i under tiden men just nu är det mycket vitaminer och en mätt mage som gäller. Imunförsvaret behöver all hjälp det kan få.  :) Nä, nu ska jag Skype:a med E. Hörs imorron. Ciao

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()