A second chance..
2008-09-16 @ 19:35:48
Det är inte ofta jag förespråkar en andra chans. För mig brukar det vara: First strike - out! Men K-town förtjänade faktiskt en andra chans. Först, när spänningen lagt sig, tyckte jag att det var det värsta som hänt mig. Inga vänner, inget jobb, ingen sysselsättning, bara en stor skrämande, ensam stad. Att lämna min ängel är det värsta jag någonsin gjort och det är det fortfarande varje gång han/jag åker hem men det är först nu jag börjar se fördelarna..
Leva så som jag lever nu hade jag aldrig kunnat göra medan jag bodde ihop med E, inte medan jag bott ihop med någon. Att bara äta det jag vill, när jag vill, se på "mina" tv-program och ha träningsväskan klar för att bara sticka när jag känner för det. Det är inte så att du "förstör" honey, absolut inte. Du brukar låt mig få ha tv-kontrollen m.m, det är bara det att leva ihop kräver planering, tid, eftertanke. När du bor själv behöver du inte ägna en sekund åt sånt. Ingen tid att passa. Inget då och då när maten ska vara klar. Det är skönt faktiskt. Men älskling, det är bättre att vara hos dig. Att ha dig nära slår allt det här med hästlängder.
Jag älskar min lägenhet - det gör jag verkligen. Den är fin, lagom stor, mysig och framförallt MIN, med bara MINA grejer. MINA grejer samlade på en plats. Säga vad man vill men att åka mellan två hem är inte kul. Inte bara psykologiskt utan det där att alltid ha glömt /lämnat det man ska ha hos de andre föräldern. Att aldrig ha koll på sina saker! Hittar den inte hos mamma - då är den nog hos pappa. Men den var inte hos pappa heller? Men då kanske jag missade den hemma hos mamma?! Är någonting borta nu är arean begränsad - saken finns någonstans inom dessa 38 kvm.
Har börjat prata lite mer med två tjejer i klassen nu. Alexandra och Ida. Alexandra jobbar tyvärr hemma i Bengtsfors och åker dit så fort hon har lite tid över vilket är tråkigt.. Och Ida bor ett par mil utanför stan så hon åker också hem med sina föräldrar på eftermiddagarna oftast. Vilket är synd för det lämnar mig fortfarande ensam på kvällarna men, men.. Jag har fått lite folk att prata av mig med iaf...
Confession: Studentkylskåpet består nu endast av krossade tomater, ost, smör, lättdryck, loka, ketchup och cream cheese. Jag har inga makaroner, inget bröd, bara lite müsli, nudlar och en soppa kvar i skafferiet. Kanske ska försöka gå och handla? Det blir så när man har ICA i samma hus. Jag har inget behov av att ha kylen full för om det nu skulle saknas mat någon dag är det bara att gå ner och köpa lite. Dessutom har jag bara frysfack där de knappt går in ett glasspaket så jag kan inte frysa in maten heller.. Så, därför ser det ut som det gör.. Men jag ska gå och handla lite yoghurt och sånt sen efter jag duschat. Kom precis hem efter en halv runda i gymmet och lite Coreboll. På tal om gymmet börjar jag undra om den där 40/50-åriga kinesen förföljer mig???! Han ska alltid fram och prata och hålla på. Frågade var jag jobbade och grejer idag? Är det bara jag som blir nojig eller stöter han på mig? Och OM han skulle stöta på mig, snälla hjälp mig, hur "dissar" man en kille på ett hyfsat bra sätt? Sist jag försökte slutade det med att jag gick hem från Arena för att han var så j*vla påstridig och jag kunde inte med att säga det sådär rakt ut utan försökte med hintar som han verkligen inte fatta ett skit av.. *suck*
Tack syrran för kortet, det var jätte snällt! Skönt att höra från dig, hoppas allt fortsätter bra med den lilla! Kommer kanske och hälsar på snart igen! Puss och Kram på hela familjen
//D