Återhämtning för hjärtat
2009-10-22 @ 10:25:01
Om du gillar att läsa om träningsdelen av bloggen behöver du inte fortsätta läsa. Jag behöver bara få skriva av mig om alla känslor som snurrar. Just nu är det mycket sådant. Jag kommer inte vidare. Det har gått över 3 veckor och jag kommer inte vidare. Det är klart, nästan 3 år är en lång tid. De säger att det kommer göra ont. Det gör ont.
Jag önskar att jag aldrig sagt orden. Men jag önskar också att du kunde vara den du var från början. På något sätt måste jag inse att du förändrades längs vägen. Du är inte längre den du var, på gott och ont. Mitt hjärta skriker. Jag vill ha tillbaka den du var från början. Fast reaktionen från din sida på det som hänt det senaste, visar mig bara hur mycket du förändrats.
Jag sa det till dig. Nog att det var jag som uttalade orden men dina val visar att du gjorde slut med mig för länge sedan. Jag tyckte verkligen att jag gav dig allt. Förstår inte vad jag gjorde för fel. Älskade dig, förlät dig, berättade för dig när du gjorde mig ledsen så att du kanke inte skulle göra samma sak igen. Antingen så lyssnade du inte, eller så hörde du inte. Skillnaden gör egentligen desamma. Jag gav dig allt. Du gav mig orden, men inte handlingarna. Vad gjorde jag för fel?
Jag vill inte jobba idag. Jag orkar inte. Jag vill bara ligga hemma och prata i telefon med min mamma och min storasyster. Ja, jag gråter fortfarande, efter 3 veckor. Så snälla, låt mig gråta i fred. Vet ni vad som gör ondast? Att du återhämtat dig och verkar tillfreds med situationen. Klart att du inte gillar att vara ensam, men du är ändå nöjd med omständigheterna. Jag är inte nöjd. Jag är halv, jag är tom, jag trött, jag är sårad, jag är ledsen, jag är ensam. Just nu känns det som att jag aldrig kommer komma ur det här. Men jag vet, jag kan. Solum fortist est. Mihmet credo. Jag ska bara hitta mig själv. Den person jag var innan jag smälte ihop med dig. Det gör ont, men jag vet, jag kan. Mihmet credo.