Det var något som sa krasch inom mig...
2010-06-08 @ 09:53:45
Solen trängde igenom molntäcket på vissa ställen och temperaturen var precis lagom för en runda på spåret. 8,5 kilometer som på schemat. Jag gick ut ganska lugnt. Det gick lite trögt. Jag peppade upp mig själv till max. Föreställde mig sommarformen i huvudet. Visualiserade målgången på Kraftprovet. Kände lyckan över att benen gick allt lättare. Ett leende spred sig på läpparna tills...
... jag efter 3,5 kilometer gick ut på extraslingan, bara en kilometer lång men ack så jobbig med alla backar. I slutet går det upp, upp, upp och det var då jag kände det. Det som jag senaste veckan ignorerat. Smärtan på insidan av hälsenan, fram emot fotknölen. Jag ville inte veta av det, men jag nämde det för pappa i söndags och han verkade ta det allvarligt så jag kände efter ordenligt och förstod snabbt att det hållt på nu varenda löptur senaste veckan men bara blivit värre. Jag stannade. Jag kände hur något brast inom mig. Jag vet inte om det var motivationen, viljen eller hoppet. Jag gick en bit och började sedan jogga lugnt igen och det gick bra tills nästa uppförsbacke. Varje gång jag satte ner foten ilade smärtan. Jag tittade upp bland grantopparna. Två stora tårar rullade ner för kinderna. Jag insåg vad som hänt. Jag insåg konsekvenserna. Den perfekta formtoppen jag jobbade på inför loppet om 5 veckor kunde jag glömma. Kanske till och med hela loppet (troligtvis). Jag vet att min kropp är värd mycket mer än loppet men det är jobbigt när man ser målet som man jobbat för försvinner bort i dimman. Jag är 20 år gammal, jag borde inte ha ont någonstans. Kroppen borde vara på topp. Ja, jag har börjat springa mer det senaste men jag har i alla fall trappat upp, sprungit på bra underlag (elljusspår) med bra skor. Det är ju inte som att jag nyss börjat träna?! Jag har ju tränat hela mitt liv...
Jag tog mig hem kortaste möjliga väg. Ömsom arg, ömsom ledsen. På vägen bestämde jag mig för att ringa Daniel (naprapaten) och gå förbi Löplabbet på vägen till jobbet och se vad de säger. Jag ringde pappa och bad honom kolla öppettiderna på gymmet på hans jobb. Letade upp skadan i "Löparens nya handbok" och fann:
"Förträngning av senskidor - Långt bak, intill och under fotknölen på insidan löper en bunt senor i en tunnel. Senorna skyddas av senskidor och det är i dessa senskidor som irritationen och svullnaden uppstår. Senskidorna svullnar, utrymmet i tunneln blir för litet och en nerv som löper genom tunneln kommer i kläm - och det kan göra fruktansvärt ont." Jo, jag tackar ja. Berätta något jag inte vet.. Nä, jag ska inte vara dryg. Jag är bara lite besviken.
Jag klämde lite på hälsenan och kände en viss ömhet. Jag ska låta Daniel undersöka saken närmare på torsdagmorgon och fram tills dess är det vila som gäller. Försöka inse allt det där uppenbara som känns så långt bort just nu. Som att det finns fler lopp, som att det är viktigare att ta hand om sin kropp, som att det finns fler sätt att träna på, som att jag kommer bli bättre om förhoppningsvis inte alltför lång tid. Men just nu, just nu känns det som att något har gått sönder inom mig. 