Löpartankar
2010-05-31 @ 10:52:23
Hej på er,
Just nu sitter jag hemma vid köksbordet nyduschad. Dagens träning är redan avklarad och jag har massa energi kvar! :) 7,5 backiga kilometer á 42 minuter! Gud så duktig jag är! Med lite mera push så borde jag klara 11,6 på cirka timmen.
På rundan kom jag att tänka på ett inlägg som Emliscious skrivit om att "coacha eller bli coachad". Jag vet att på gymmet gillar jag bäst att coacha. Jag gapar på min stackars grabb men om han säger något tillbaka blir jag arg som ett bi. Om han säger "ta i nu då" till exempel, blir jag ofta så grinig att jag tappar fokus (dvs kraften) och fräser något i stil med "va fan tror du att jag gör?!". Dock har jag kommit fram till att samma sak inte gäller vid löpning. När jag är ute och springer har jag en förmåga att lägga mig i ett ganska lugnt och behagligt tempo där jag kan ligga typ hur länge som helst och helt plötsligt har nästan hela rundan gått och jag är knappt trött. Jag har svårt att utmana mig själv i spåret, rädd för att ta i för mycket i början och inte orka runt. Jag har sedan länge haft målet att inte stanna på hela vägen men det kanske kan vara värt att tillåta sig själv att gå ett par meter om det nu tvunget skulle behövas, för att våga pusha lite tidigare på rundan?
http://emliscious.blogspot.com/2010/05/coacha-eller-coachas.html
På marathonstafetten mötte faktiskt pappa upp mig halvvägs och sprang hare sista biten. Han coachade. "Rulla på nu", "gå om på innern", tryck till i steget", "bara sista lilla biten kvar, spring". Jag tycker det är skönt. Att ligga strax bakom. Att jaga. Att slippa tänka på omgivningen och se hur långt det är kvar. Att istället bara se en ryggtavla, att inte släppa den en meter längre bort. Att pappa mötte upp mig och sprang runt med mig betyder massor för mig. Det är kärlek. Han visste hur mycket tiden skulle betyda för mig och att jag har mer än vad jag ger när jag är själv ute. Tack pappa, jag älskar dig!
Nu tänkte jag återgå till solen på balkongen. Hörs senare!